Hej
Den här bloggen är inte tänkt att vara till nån annan än mig. Det jag skriver här skriver jag för att få struktur på mitt liv. En överblick som gör det lättare för mig att ta de vägar jag vill gå och nå fram till de mål jag vill nå utan att irra runt på villospår som bara tar mig till återvändsgränder.
För det är nu det gäller; den här tiden kommer vara avgörande för resten av mitt liv. Bloggen kommer bara handla om mitt försök att fånga staden. Att rida på stadens puls mot att uppnå dess totala fulla potential.
Stockholm. Mina drömmars stad. Full av så mycket skönhet, magi, vacker historia, men också äckel, egoism och en stad på dekis. Det är staden där jag är född i. Staden som har format mig. Staden som jag och alla andra 08:or så hårt vill forma. Göra ett avtryck. Rista in våra namn i atmosfären genom små bragder vi drömmer stora drömmar om. För det värsta av allt är inte att göra ett dåligt avtryck. Det sämsta avtrycket en Stockholmare kan göra är att inte göra nåt alls. Det är det hemskaste öda varenda riktiga stockholmare kan tänka sig. Att vara en anonym skugga. Fyfan för det! Stockholms-äcklets existens är ett bevis för detta.
Alla desperata stureplansclowner som vräker sig över nattklubbarna kring Svampen för att få en liten liten liten bit av kakan som ska ge dem deras existensberättigande är ett bevis på det.
Förortskidsen Tony Montana-drömmar och desperation över att få smaka på Stureplansclownernas imaginära men så väldoftande kaka är ett bevis på det.
Alla hipsters på Söder som sitter med tighta byxor på vego-caféer och föraktar Stureplan för dess ytlighet nästan lika mycket som de föraktar "vanligt folk" är ett bevis på det.
Och allt villa-stockholmare som sitter hemma i sina villaförorter och kollar på "Så ska det låta" på fredagkvällarna är genom deras mekaniska passivitet och rädsla för att betraktas som annorlunda om de skulle sluta upp med sin förnekelse av samvetet och göra insats för jordens och dess invånares bästa istället för att mysa framför Peter Settman är ett bevis på det.
Och jag är ett bevis på det. För hur speciell man än försöker vara så är man alltid delvis en produkt av ens omgivning. Och det här är min stad. Staden jag växt upp och staden jag älskar. Min stad lika mycket som stureplanclownernas, förortsgängens, söderhipsternas och villa-stockholmarnas stad. Och jag tänker göra mitt avtryck. Fast grejen med mig är att jag inte tänker nöja mig med en bit av kakan. Jag vill kontrollera köket!
